Flygbild över Björnbo

Historik

De första spadtagen till husen på Björnbo togs  i februari 1952 av pensionsförsäkringsbolaget SPPs VD Erik Forssman. De första  pensionärerna flyttade in i november 1953, och hela anläggningen stod klar 1955  med undantag av Backafall som tillkom 1956.

Björnbo hade haft en lång rad ägare sedan  flera hundra år tillbaka. Här ska bara namnges blomsterhandlare Billström som ägde  och brukade en handelsträdgård på området från 1890 till 1945. Nästa ägare, en  byggmästare, sålde egendomen till SPP redan 1946. År 2000 sålde SPP (nu Alecta)  anläggningen till Cisterna (numera Wallfast) som äger den fortfarande.

Björnbos arkitekter var Leif Reinius och Sven Backström, välkända i  branschen på 1950- och 1960-talen med bland annat Vällingby Centrum på sin meritlista. Den lika välkände trädgårdsarkitekten Walter Bauer skapade Björnboparken  och även vinterträdgården i matsalen.

Ett av de problem som mötte arkitekt och  byggare var höjdskillnaderna. Det gällde att passa in byggnaderna i terrängen  och skapa en känsla av sammanhållning trots det stora antalet lägenheter. Lösningen  blev två grupper av byggnader, en på den lägre nivån och en på den övre, med höghuset  som en länk emellan dem. Radhusen planerades separat som bostäder för familjer  med barn.

Varje lägenhet har en skyddad uteplats eller  balkong åt sydost, syd eller sydväst samtidigt som den kan nås med bil från  andra sidan. Ett annat kännetecken för arkitekturen är de lätt svängda  huskropparna som får korridorerna att se kortare ut än de är och minskar  institutionskänslan.

Efterfrågan på lägenheter på Björnbo var stor  från början och redan 1955 hade ca 350 pensionärer flyttat in. I början var man osäker på vilken typ av lägenheter som skulle bli mest efterfrågad. Efter viss tvekan la man tyngdpunkten på små lägenheter – vilket visade sig vara en felbedömning.  Ganska snart fick man börja slå ihop två eller flera ettor till tvåor eller större.  Därmed minskade antalet hyresgäster kontinuerligt och idag bor bara ca 250 pensionärer på Björnbo.

Förutsättningen för att få bo på Björnbo var att man hade en pensionsförsäkring i SPP. Tio år efter  invigningen var de flesta avpensionärerna från landsorten och endast 25 procent från Stockholmsområdet. Idag överväger stockholmare och lidingöbor. För att få ställa sig i Björnbos kö krävs numera att man är bosatt i Lidingö eller har varit anställd i Walleniusrederierna.

Björnbo var enligt SPP inte i första hand en kapitalplacering utan ett experiment i pensionärsboende. Men anläggningen skulle  vara självbärande. Olika prognoser gjordes för Björnbos livstid. Till en början  talades det om 60 år, men senare fastslogs att anläggningen skulle drivas fram  till 2031.

Redan från början fanns matsal, sällskapsrum,  klubbrum, bibliotek,  tvättstuga, butik,  garage och förrådsutrymmen. Under Björnbos första tid fanns också bank- och postservice. Bergasalen var ett vanligt skyddsrum som användes som  samlingslokal. Så småningom försågs salen med utrangerade stolar från biografen Saga i Uppsala.

I mitten av 1960-talet hade Björnbo i stort sett funnit sin form. En hyresgästförening bildades men drogs redan från början med ett vanligt problem – brist på medlemmar som ville åta sig styrelseuppdrag.  Relationerna till SPP var tidvis ansträngda – tidens nya idéer om medinflytande  hade inte slagit igenom.

De flesta av de aktiviteter som finns på Björnbo idag fanns med från början: bridge, gymnastik, vävstuga, systuga, olika typer av spel och – inte minst – underhållning. Nytt är framför allt sådant som har med modern teknik att göra.

1971 gick sista tåget från Kyrkviken till Ropsten. Björnboborna lyckades först flera år därefter få SL att förlänga  busslinje 212 fram till Björnbo sjukhem och huvudentré.

SPP ansökte i början av 1980-talet om en stadsplaneändring för att kunna bygga fyra femvåningshus norr om länga N1. Lidingö kommun var med på noterna, men efter ett stormigt stormöte med hyresgästerna 1984 lades planerna på is.

Inte bara hyresgästerna utan även anläggningen åldrades, underhållet blev allt dyrare för SPP, och år 2000 bjöds Björnbo ut  till försäljning. I den vevan dök frågan om utbyggnad upp igen. Denna gång var  planerna ännu mer omfattande, bland annat ville man bygga 200 servicelägenheter, ett allaktivitetshus och 50 nya vårdplatser på sjukhemmet. Det blev emellertid  kalla handen från Lidingö stad, som ville värna den unika 1950-talsmiljön på Björnbo.

Men Björnbo blev ändå sålt – till AB Cisterna, som ingår i Walleniuskoncernen. Cisternas VD Mikael Eskils deklarerade att anläggningen på sikt måste byggas ut för att man skulle få ekonomi på den.

I november 2003 presenterade Cisterna en plan för utbyggnad med seniorlägenheter i branten ned mot Norra Kungsvägen och med infart därifrån. Vid slutet av 2005 hade planerna förändrats radikalt: nu skulle det bli ett nytt sjukhem/äldreboende uppe på kullen, mitt emot N4-längan.

Förslaget möttes av många protester och överklaganden både från björnbobor och radhusägare vid Svedjevägen, men våren 2008 kom slutligen – efter att frågan hade varit ända uppe i miljödepartementet  – bygglov från Lidingö kommun. Markarbetena för det nya bygget startade i juni och första spadtaget togs 14 augusti.

Anläggningen med 80 nya lägenheter invigdes i februari 2010 och Attendos verksamhet på det gamla sjukhemmet överflyttades till det nya huset, som fick namnet Nilstorpsgården.

Ytterligare ett äldreboende tillkom snart inom Björnbos gränser: Ektorpsgården, som invigdes 2011 efter en omfattande renovering av det sjukhem som redan fanns på platsen. Verksamheten bedrivs där av Prime Omsorg AB (numera Attendo Care).

Siv Söderlund                                                                                                                                  

Se även  boken ”Björnbo 50 år”, utgiven till Björnbos 50-årsjubileum i november 2003.